Det går upp och det går ner...

...genom livet!
 
Ibland kan jag inte undvika att fundera på hur människan fungerar. Som barn föds man oskyldig, omedveten om hur omvärlden fungerar. När barn sen kommer i kontakt med andra barn och utvecklas ihop med de som kanske fått en mindre lyckad uppväxt så lär man sig om orättvisor, mobbing, grupptryck osv... Det sägs ju ofta att barn kan vara rätt så elaka mot varann.
Är lite smått orolig över att låta Eddie börja i förskola. Rädd för att han ska lära sig en massa dumheter från andra barn. Påverkas negativt dvs... Men å andra sidan så kan jag ju inte hålla honom inlåst från omvärlden. Man måste låta barnen få kastas ut i den grymma verkligheten där man stundtals tvingas att slå sig fram.
 
Lustigt nog så vill man inget annat än att få vara vuxen när man är barn. Man längtar efter att få göra allt det där som alla vuxna gör. Känna sig självständig, viktig, vuxen... Har man som barn blivit illa behandlad av andra barn så är vuxenlivet liksom en biljett till friheten. Leva bland vuxna människor... för de beteer sig på rätt sätt mot varandra. Visst är det så man tror som barn? Att när man växer upp så slipper man andra elaka barn.
 
Synd bara att verkligheten är en helt annan än vad man tror när man är barn. Elaka barn är ju ingenting emot elaka vuxna, för visst finns dom, de elaka vuxna.
20-års åldern är relativt förskonad från elakheter. Där är alla hungriga på vuxenlivet, utforskar livet, skaffar första lägenheten, provar på olika jobb, full med energi och aptit på livet när man får klara sig själv!
 
Sen kommer man upp bland 35+ arna... där vänder det. Här kommer de elaka barnen fram igen. De som levt sitt liv som vuxna ett tag och kommit på att de är missnöjda med utgången. Missnöjda med att karriären inte går som de hade trott, relationerna varar inte tills "döden skiljer oss åt", missnöjd med att "det var alltid bättre förr", missnöjda med att grannen har en finare bil, missnöjd med att kollegan har högre lön....
Här börjar folk bete sig illa igen. Konkurensen är tuff i vuxenlivet. Antingen är man någon, eller så är man en nolla. Man har hunnit inse att alla är inte snälla i vuxenlivet och alla elaka handligar man fått utstå på vägen gör att man inte är så där sprudlande glad över sin självständighet. Helst av allt vill man bara gå tillbaka till barndomen, där man hade sitt trygga rum, maten som stod klar, och kompisarna på gården som man lekte med tills gatulyktorna tändes och det var dags att gå hem.
 
Alla vuxna vet att elaka barn kan sätta ljupa ärr i barndomen. Ändå så finns det människor som beter sig som skitar även i vuxenlivet.
 
Usch va jag är trött på elaka människor.
 
Don't grow up kids, its a trap!
 

Kommentera här: