Det blir bara bättre och bättre...

De 3 första månaderna är inte kul, sorry, men dom är inte det. En näst intill skräckinjagande känsla att hålla ett nykläckt spädbarn. Man har ingen aning om någonting. De är näst intill okontaktbara och du har ingen aning om hur du ska läsa av alla signaler. Allt är en intensiv lärande process som ska utföras under dygnets 24h med några få timmars upphackad sömn, dag ut och dag in.

"Åh, det är så mysigt" säger alla.

Näe, det är inte mysigt. Det är enormt krävande och påfrestande. MEN, det vänder! Efter 3 månader har man fått in rutinerna rätt bra. Barnet utvecklas och plötsligt lär dom sig att le och jollra. Nu börjar man se hur en personlighet växer fram.

Idag blev Eddie 4 månader.
Den senaste månaden har varit helt klart bäst hittills. Banden stärks och formas. Han sover dessutom bättre och längre på nätterna vilket ger mig en efterlängtad återhämtning. Plötsligt får jag mer energi att ta itu med annat omkring mig, som att luncha med kollegorna och utveckla min fotografiska ådra.



Utveckling

I och med att Eddie börjar bli lite större så får jag lite mer tid över till att gå igenom alla mina fotokurser. Känns SÅ befriande att lära sig saker som ger dig den där "aha-känslan". Helt plötsligt så blir det fotografiska arbetet mycket enklare och saker du inte riktigt fått till får helt plötsligt en förklaring och en lösning.
 
I den här bilden fick min yorkshireterrier vara modell för kameran :-)
 
 

Quality time!

Lyssnar på country ballader och drömmer om amerikanska södern. Längtar tillbaka till de sagolika ekarna i South Carolina. Något vackrare finns inte ♥
 
 
Nästan så att man inte tror att det finns på riktigt för än man är där. Minns att jag lät ekarnas blad passera genom mina fingrar. Jag stannade upp, andades in allt vad jag kunde för att skapa mig ett så starkt minne som möjligt. Jag var rädd att jag skulle glömma bort hur det var att stå där och då, det var ju så mäktigt så jag ville ta med mig alla intryck hem. Hur mycket jag än stod och tog in allting så känns det nästan overkligt att jag varit där. Man försöker hålla kvar vid känsla och doft, men de tynar bort, nu minns jag knappt :-( 
 
 
Nu har jag bara fotografiska bilder kvar som påminner mig om att jag måste få uppleva denna plats minst en gång till innan jag dör.
Tiden gick alldeles för fort när jag var där...
Om paradiset hade ett ansikte så vore det vid ekarna i South Carolina, Den dagen jag inte finns mer ska jag susa genom träden så att jag får träningsvärk i vingarna ♥